|
Månaden med männen
La Saison des Hommes
Om regissören
Moufida Tlatli är något så ovanligt som en arabisk kvinnlig regissör. Född i Tunisien 1947, i den pittoreska och numera av turister så välbesökta byn Sidi Bou Said, utbildade hon sig till filmklippare i Paris. Hon arbetade i närmare 20 år som filmklippare och hade möjligheten att samarbeta med framträdande arabiska regissörer som t ex algeriern Omar Gatlato. Att hon som kvinna kunde röra sig fritt i Europa och Nordafrika berodde till stor del på att hon var barn av den tunisiska oavhängighetsrörelsens 50-tal, Tunisien blev ju som bekant självständigt 1956 och den dåvarande ledaren och sedermera presidenten Habib Bourguiba introducerade lagar och förordningar som gjorde det möjligt även för kvinnor att skaffa sig utbildning, arbete och även körkort! Dessutom var Moufida (och är) gift med en liberalt sinnad man som tillät hustrun att färdas vart än filmarbetet tog henne. Det som fick henne att börja filma själv var när hon insåg sin egen mors roll i ett traditionellt samhälle i förändring: Tlatlis egen frihet jämförd med moderns bundenhet och accepterande av ett traditionellt mönster. När hon blev tvungen att ta hand om sin alzheimersjuka mor övergav hon filmklippandet ett antal år men detta fick henne att vilja börja filma själv , något som 1994 resulterade i filmen Palatsets tystnad. Hennes nya projekt är en film byggd på Scheherazades version av Tusen och en natt.
Om filmen
Filmen utspelas på den tunisiska ön Djerba, som har en till övervägande del kvinnlig befolkning under 11 månader om året. En månad om året kommer männen hem till sina kvinnor. De har tillbringat sina elva månader med att sälja mattor i Tunis. En av de unga fruarna bönar och ber sin man att få följa med till Tunis: Tlatli visar att trots avsaknad av män härskar förtryck. Männen låter sina mödrar överta ledarrollen och det leder till olika sorters hierarkier inom kvinnokollektivet. Den unga frun får följa med sin man om hon föder honom en son, vilket hon så småningom gör. Men det blir ändå inte riktigt som hon hade hoppats. Dock visar det sig att sonen är en talangfull mattvävare, och i detta kanske det finns lite hopp?
( källor: guardian.co.uk/interview, movies.yahoo.com)
|
|
